Min kära kollega lämnade just kontoret med följande ord:
- Jag är aningen för full för att få panik.
Själv sitter jag kvar. Aningen för trött för att bita på panikens krok. Kanske. Min panik koncentrerar sig på andra saker, som att jag måste vakna innan klockan 08.00 imorgon.

För en gång skull är man inte ensam kvar på skolhelvetet bara för att klockan slagit nio, tio eller elva. Paniken har drabbat det individualiserade kollektivet and I like it. Det kan ni ha.

Imorgon är en vidrig dag som inte riktigt är förenlig med mitt sätt att se på livet. Jag har nämligen tider att passa. Läkarbesök, inervju, träning, möte. Fyra tider. Stress.

Nu ska jag promenera hem i det Göteborgska yrvädret.