Arrrrrrrrrrrrrrrrgh. Argh. Urgh.

Så sitter man här i skolan. Sista dagen innan inlämning. Kanske borde man skriva en krönika? Vi har ju trots allt gjort ett väldigt seriöst arbete om bildbylines.

Det som blir lite knepigt är när bildbylinen blir så stor att den i storlek konkurrerar med de "vanliga" bilderna på sidan. Då blir det lätt lite rörigt för läsaren att hänga med. Vem är kändisen och vem är journalisten? Båda är stylade, båda är blonda, båda är Photoshopade in i tidningen med en helkroppsbild. Knepigt det där.

Ett annat exempel är det vi valt att kalla toppbyline. Liksom ovanstående exempel tillämpas de oftast i nöjesdelen av tidningen. En toppbyline innebär att du får fylla en hel sida med text. Då kan det ju vara rätt logiskt och lite estetiskt tilltalande att lägga bilden i ovankant istället för det tråkiga jättesvenska nedre högra hörnet. Journalisten tar ju ändå ansvar för hela sidan.
Men, nu är ju verkligheten de facto lite jobbigare än så. En hel sida i nöjesvärlden är sällan mer än en halv. Resten är reklam. Tar journalisten som ler mot kameran högst upp i bild även ansvar för reklamartiklarna? Är det hans vitretuscherade tänder som ska sälja det nya medlet som ger männen håret tillbaka på hjässan?

När blev journalister försäljare? Vad hände med reflektionen?