2008-10-14

Vem tjänar på att alla är lata?

Det var en gång en tid utan mobiltelefoner, Internet, bloggar, virituella forum och webb-TV. Jag vill börja med att berätta om den berömda artikel om agendasetting som McCombs och Shaw skrev i just denna tid. Här drevs tesen att det är media som i stora drag sätter den politiska agendan.

Firma McCombs och Shaw menar att det är media som avgör vad som är viktigt, vad man behöver skriva om. Ett exempel är att
media fungerar som ensam kontaktkanal till politiken för många människor. Problemet är att människan är passiv, för att inte säga lat. Vi tar in mycket information, men orkar knappast reflektera över vad informationen säger till oss. Vem vill titta på Bingolotto om man inte har en Bingolott? För att belysa problemet citerar McCombs och Shaw den amerikanske forskaren Bernard Berelson:
”On any single subject many hear but few listen”.

Men nu, när tekniken gjort att vi lever i ett helt annat medialt samhälle, kan man fortfarande driva samma tes? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Varje dag möts vi av stora rubriker som skriker ut det som media bestämt är dagens sanningar. Vi läser löpsedlarna betydligt oftare än vad vi faktiskt köper tidningen. Vi reflekterar inte speciellt mycket. Vi kanske blir lite allvarliga över kaffekoppen eller den första ölen på krogen. Då uttrycker vi kanske ett litet passande förakt mot rubriker om viktminskning när vi kunde ha fått läsa om nya hemskheter i Irak eller Afghanistan. Men reflektioner, nej det är det ingen som har tid, lust eller ork med.

Tidningens layout blir allt viktigare, det korta och explosiva budskapet förväntas alltid finnas där. Det gäller att droppa bomber på löpet, varje vecka, varje dag. Det är ju nämligen ingen som har lust att läsa brödtext trots att man har tidningen uppslagen vid frukostbordet. Man läser rubriker, ingresser, bildtexter – kanske hoppar över ett stycke för att nästa mellanrubrik ser spännande ut. I en tid där tidningsdesigners blir otroligt väl ekonomiskt kompenserade och kändisar i medievärlden, det är där vi befinner oss nu.

Webben är fortfarande ett ganska nytt forum och ett paradis för rubrikläsaren. På en marknad där det gäller att vara först och störst kan man nu se att utvecklingen går mot fler TV-klipp. Fenomenet vi kallar webb-TV växer sig starkare och starkare. Tyvärr diskuterar klipp som på sin höjd är någon minut långa sällan något som skulle kvalificeras som en seriös toppnyhet i ett mer seriöst forum.

Kan det vara så att journalisterna och redaktörerna, ägarna och investerarna håller på med exakt samma sak som alla andra? De är passiva och de reflekterar inte. Kanske är det de själva som skapat ett behov som egentligen inte fanns. Ungefär på samma sätt som de som inte kan leva utan sin mobiltelefon. Är det verkligen så säkert att man skulle gå i konkurs om man satsade lite mer på information och lite mindre på att droppa bomber? Jag är inte så säker på det.

2 kommentarer:

Leif Ekstedt sa...

Delar Din uppfattning. Tidningstätheten i våra förorter
glesnar. Men den generation som växt upp med morgontidning för med automatik med sig vanan till nästa generation.

Ny teknik har inneburit en möjlighet att följa nyhetsflödet på webbwen. T.ex. presidentvalet i USA - www.realclearpolitics.com ger
all önskvärd info plus litet till.
Förmodligen kommer många att övergå till prenumeration av tidningar på nätet.

Framtiden blir kanske att all fördjupning av nyheter kommer att ske via webben och IT-tekniken.

Frankie sa...

Lite för spretigt tycker jag, lite för många obesvarade frågor. ;)