Slaktad. Det är jag och Sokrates.

Nedanstående krönika blev i vanlig ordning slaktad. Den är i vanlig ordning för spretig. Ställer i vanlig ordning för många frågor utan att svara på dem. Min vana trogen höll jag mig både tyst och för skratt. Vi diskuterade att man måste våga utmana och bryta de journalistiska ramarna i över två timmar. Något vi ändå aldrig får göra i praktiken.

Journalister är de självgodaste av de självgoda - väldigt fritt citerat ur en klasskamrats text. Därför är det kanske inte så konstigt att det är en självklarhet att man ska ha svar på allt man tycker.

Min uppfattning om att skriva något för att väcka debatt är naturligtvis helt felvriden. Man väcker tydligen bara debatt om man har svar på allt, svar åt alla.
Att bara ställa frågor, och låta läsaren få tänka till är ingen hit i den journalistiska världen.

Men men, Sokrates hade det ju inte heller så roligt.
(Egentligen borde jag skriva en kortfattad aktiv mening där jag förklarar för er som inte förstår att Sokrates var en frågvis jävel, numera är död sedan länge, och är något av en legend inom den vetenskap som vis(s)a hävdar inte är en vetenskap, men som har namnet filosofi, men det skiter jag i)

Självgod? Jag - You be the judge. Som sagt.