Näckrosdammen - ett reportage om precis ingenting

”Om du letar efter röka när du är i Göteborg, kom till Näckrosdammen, Vasaparken eller Femmans torg” sjöng Nationalteatern i låten ”Bängen trålar”. Idag förknippas parkens nattliv fortfarande med brott. Men på dagtid visar parken en annan sida av sig själv.
Främst är det narkotikahandel och blottare som rört sig i området. Men även misshandel och våldtäkter har förekommit, och då främst i samband med Göteborgskalaset, visar polisens statistik för anmälda brott. Så sent som i juli 2007 inkom en polisanmälan mot en blottare som onanerat framför en förbipasserande i parken. Narkotikahandeln har dock flyttat från parken med tiden.
Jag närmar mig Näckrosdammen från Humanisten, går in från ena hörnet. Fötterna pulsar genom löv. De färgar den gröna gräsmattan i olika nyanser av höstgult. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen. Solsken. Träden har levt upp till fullo, och är nu redo att släppa sin sommarskrud. När vinden tar tag i grenverken regnar det löv. Ett mycket vackert fenomen som bara kan upplevas under ett fåtal oktoberdagar.
Bakom dammen, upp mot Lennart Thorstenssons gata, finns en övergiven scen. Här brukade man spela friluftsteater, hålla konserter och ibland även anordna utomhusbiograf. Bänkraderna är nedsjunkna och täckta av gräs. De består endast av mögelsjuka bjälkar. Det växer mossa på dem. Fukten i träbjälkarna är så genomgående att jag får använda en plastpåse när jag sätter mig ner. Det är förfallet, men scenen finns kvar i all sin prakt. Rododendronbuskarna ger en rogivande bakgrund. Dammen skänker lugn. Framför dem står trädet med parkens präktigaste krona. Löven har tappat sin gröna färg, men ännu inte vågat släppa taget.
På väg runt dammen rastar hundägare sina djur. Det är Golden retrievers och taxar, terriers och schäferhundar. En gammal man har ställt käppen åt sidan och vilar ut på en bänk. Parken ger känslan av en oas full av lugn och växtlighet i stadens annars så gråa tillvaro. I det lilla strandbrynet är några änder på jakt efter något att äta.
- Mata inte fåglarna, ropar en kvinna.
Jag inser att det är mig och min plastpåse hon reagerar på och förklarar att jag bara tagit upp mitt anteckningsblock. Ju mer fåglar som kommer, ju smutsigare blir sanden som barnen ibland stoppar i sig, förklarar hon.
Kvinnan visar sig heta Erika Andersson. Hon är på lekplatsen med treårige sonen Rasmus.
- Det är nära och bra. Här finns leksaker, en bra lekplats och andra barnfamiljer, säger hon.
Rasmus har klättrat högst upp på klätterställningen och pockar nu på full uppmärksamhet när han ska ta sig ner för rutschkanan. Ett tiotal andra barn njuter av höstsolen vid gungorna, gungbrädan och det nedfallna klätterträdet. Föräldrarna övervakar, gärna från en bänk i solen.
Till vänster om lekplatsen står ett litet rött hus.
- Där inne finns leksakerna, säger Erika.
Idag är det låst. Huset ägs av den ideella Föräldraföreningen för centrala Göteborg och Johanneberg. De arbetar för ett barnvänligt underhåll av Näckrosdammen och Johannebergsparken. På det lilla huset finns ett inplastat A4-papper som talar om att det bara kostar 150 kronor att bli medlem i ett år. Medlemsavgifterna går åt till att köpa nya leksaker. Tydligen är ingen av de närvarande familjerna med i föreningen.
- Jag har inte koden, men vi brukar få använda leksakerna när någon har öppnat, säger Erika.
Bortanför lekplatsen står en stor staty upphöjd. Den föreställer två hästar som klänger på varandra, kanske kramas dem. Djuren rids av en man och en kvinna. ”När vänskapsbanden knytes” står ingraverat i upphöjningen. Statyn är en gåva till Göteborg från medborgare i Åbo, och härstammar från den tid då Göteborg var fadderstad åt den finska staden.
Näckrosdammen anlades inför jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Innan dess bestod platsen endast av en liten damm. Det firades att Göteborg funnits som stad i 300 år.
Jag fortsätter runt dammen för att ta mig tillbaka till min utgångspunkt. De stora buskagen av rododendron framträder allt mer. Små upptrampade stigar känns som vandringsleder i en regnskog – om än i miniatyrformat. Ögonen fastnar på ännu en staty. I en liten dunge står ett minnesmonument av Gustav III. Tillsynes bortglömd står den bland ormbunkar, enebuskar och ett hav av just rododendron. På plats kan man läsa att amerikanska medborgare har rest monumentet den 4 juli 1923. Gustav III var den förste monark som erkände USA som land efter inbördeskriget.
Bakom Gustav III har några overallklädda barn i sjuårsåldern upprättat ett fort. Fåglarna är fiender i borgen och ska därför jagas bort till varje pris. Pinnar blir till vapen.
Lite längre bort sitter tre unga killar. De röker. Av sin ålder att döma tjuvröker de, skyddade av buskarna och prasslet från fåglar som rör sig bland löven. Men kamouflaget är inte tillräckligt. Cigarettröken och deras målbrottsdrabbade röster blir en kontrast mot parkens stillhet och lugn. Ett lugn där vinden ersätter motorbullret.

HENRIK LUNDEGARD
henrik@fencing.se